Pinnen inne inför årets sista veckor

Med dryga veckan kvar till jul är inte en enda djävla julklapp inhandlad och jag är sådär lite bajsnödigt stressad som jag verkligen HATAR när folk är. Helst av allt skulle jag vilja ge mina kära föräldrar och syskon en sån här glitterskakgrej med min nuna innuti, det hade varit nått? Dom är så sjukt fina. Jag fick en fantastiskt fin sån här pryl av underbara lilla Annie i spontanpresent härom veckan. Den är i guld och glittrar och spelar en fin visa. Min skulle förmodligen spela en julig version av Dire straits ”Walk of life”, den gladaste och gubbrockigaste låten jag vet!

Annars var helgen till största belåtenhet, om man inte räknar med fredagskvällens misär med fokus på 1 kg stuvade makaroner, som fick fungera som bakismat efter julfesten i torsdags. Oj oj oj, den som trodde att man inte kunde festa till det i Älmhult trodde minsann helt fel….hej och hå. Temat var fantastiskt; Christmas kitsch, vilket så klart var fritt för tolkning och i många fall kunde härledas till Kinky chirstmas. Inget ont i det! Mitt bidrag till festligheterna var diverse grafiskt material. Damen på renen nedan figurerade på diverse ställen under kvällen. Jag ritar nästan alltid för hand nu för tiden, så det var kul att köra lite gammal god Illustrator-art som omväxling.

Lördagsmorgonen började med Hejdå-brunch hos casa Ivarsson/Benitez. Dom åkte till Don Popa i Sao Paolo på kvällen. Trots att jag vet att jag kommer att träffa Paer i Chile om mindre än 2 veckor gillar jag inte tanken på att vi inte kommer att göra Malmö osäkert tillsammans förrän i början på April! Det är så sjukt djävla länge hon ska vara borta! En redig uppdatering om min fina vän Wics öden och äventyr på eftermidagen, och på kvällen fick jag en invit till middag hos min goda vän Lisa på Södervärn. 4 festliga brudar blev utfodrade med paj och senare även Cosmopolitans, raaaaaaaooh, det är minsann inte varje dag. Sjuk trevligt, och tilläggas bör också att Lisa är en sån piffigt brud som har sjukt bra koll på musik. Hon kan alla band of all times och rapar sprättigt upp namnen på nya. Jag vill också! Istället sitter jag här och spelar Hellacopters och Foo Fighters typ första album och höjer frågande på ögonbrynen när folk nämner prylar som El perro del mar. Vid midnatt drog vi vidare till Brogatan som kan komma att bli ett alternativt tillhåll i vår. Lördagsnatten till ära spelades mycket festlig funkig musik i den svettiga källaren. Me like! Att ta sig utanför trygga Möllan när det vankas vino är för mig både lite läskigt och tämligen ovanligt, men Brogatan är sånt himla skönt ställe med en fin mix av gamla och unga som man gladeligen kämpar sig den extra kilometern genom snöstormen för att besöka. Ett ytterst moget beslut togs runt 3-hugget när jag dissade efterfest och slängde mig med den gamla sköna; ”det är faktiskt en dag imorgon också”. Hej Stieg 41 år.

Ikväll är jag för övrigt en riktigt sur bäbis eftersom jag börjar må riktigt tjyvens och inser att; ett stycke glöggtillställning, mina sista 2 jobbdagar, OCH fredagens utflykt till en Grafisk deisgn-mässa i Tyskland med jobbet är i stor fara. När detta skrivs sitter jag hemma och fryser och tycker oerhört synd om mig själv, istället för att delta i ett lussebulls-evenemang hos Martin och Jessica. I bästa fall sitter jag på ett plan på väg till Düsseldorf på fredag morgon, i sämsta sitter jag i feberfrossa och kollar Tomten är far till alla barnen på dvd.

God natt!

Drawing bonanza på Västra Sorgenfri

Det är mycket för tillfället. Nu är det faktiskt mindre än 2 veckor innan mitt förlängda jullov inleds he he Trycket ökar i Älmult samtidigt som jag jobbar med ett mycket spännande frilansprojekt. Jag har fått den stora äran att illustrera och formge Martin Lorentzsons nya platta. Superspännande, kul och som vanligt brinner det i knutarna. Bilden ljuger inte. Det är så här jag spenderar de flesta vardagskvällar i min älskade nya lya, när jag tagit mig hem från Småland. Så det blir med andra ord verkligen inte mycket tid över till bus och tricks. Om förra helgen var ett undantag och en av de vildare denna höst så var denna desto lugnare, men riktigt nice ändå. Jag mötte upp med Svampen, Paer och Hänk för en smaskens curry på Indian Haweli. Senare anslöt söta Lisa, nyss-hemkommen-från-Barcelona-Manne och hans mycket trevliga flickvän Julia. Ett festligt gäng med andra ord. Trots att det poppar upp nya vattenhål på Möllan i parti och minut tycks det aldrig finnas plats när man väl vill ta sig ett glas en regnig lördagskväll. Efter att ha vänt i dörren på 4 djävla ställen, upplyste Manne oss om att det minsann var old school hip hop på halvnya haket Balthazar. Sagt och gjort. Vi joinade Malmös hiphop-elit och gungade i takt till en fantastisk liten man som jag inte kommer ihåg namnet på, medan ölen flödade och medvetna adidasklädda tjejer tuggade tuggummi. Ett skönt ställe med män i mjukisbyxor och bra stämning, dit jag säkerligen kommer att återvända. En sväng på Retro, Möllans mest skoldisco-i-6:an-liknande häng fick avsluta kvällen.

Söndagen har spenderats med lite olika projekt och en trevlig fika på Lilla Kafferosteriet med min fina vän Lisa, alltid lika nice! Nu är det dags för bingen. Veckan spås bli späckad med IKEA-jobb, frilansjobb och såklart; ICOMs åriliga julfest där som vanligt allt kan hända!

Ha en fin vecka kids!

Sneaker beatch happiness

Detta är defenitivt första och enda gången ni kommer att läsa om mobilapplikationer på detta forum, var så säker. Bara att jag använder ordet är mången konstigt, jag ska därför fatta mig kort så att jag inte använder tekniska ord som egentligen inte har plats i mitt vokabulär.

Jag känner bara att jag måste få uttrycka min stora förtjusning och beundran för ett inte helt okänt sport-klädes-skoföretags fantastiska nya iPhone applikation. Man tar helt enkelt en bild med sin flashiga nalle. Telefonen läser av bildens färger och låter dig välja några av dom för att färgsätta dina sneakers. Sen är det bara att beställa underverket när du designat klart. Är man en sneaker beatch som jag och har fötterna instängda i ett par, sommar som vinter, är detta såklart en revolution.

Jag gjorde faktiskt ett stillsamt försök att ge klackeskorna en chans på förra årets firmajulfest. Detta gick riktigt djävla dåligt. Nästa dag snackade jag med en projektledare som  inte var sen att utrrycka sin förtjusning av hur vinglig och citat ”ovan och rolig” jag såg ut i mina svarta stiletter. Så i år håller mig på marken och köper ett nytt par gympisar istället. Just nu känns kitchkombon rosa/rött/guld helt rätt. Till detta bör tilläggas att jag inte har en häftig iPhone och har varken planer eller finanser för att införskaffa en inom den närmaste framtiden. Kanske jag kan låna syster Carlos mob i jul, and just do it liksom. Tack på förhand.

Fabulous Vic gästar Malmö i helgen. Igår var det tjo och tjim på programmet när vi gjorde favvohaken Restaurant Möllan och Belle epoque osäkert. Lördagskvällen väntas bjuda på blandad konfekt med start hos Paer Benitez om några timmar, så det är bäst att sätta fart!

Ha en finfin kväll kamrater!

Stieg

Aint nothing but pigs and good times

Bacon or no bacon madame? Well, skulle jag inte spendera en månad i exotiska länder hade jag förmodligen skippat hela vaccinations-cirkusen. Men så tänke jag; nej du Stieg nu är du snart 30 år gammal och tar det säkra före det osäkra, och ansluter dig till dina miljontals influensafruktande lansmän. Sagt och gjort. Vid lunchtid på fredagen tog jag bussen till en för mig förhållandevis okänd del av av mitt älskade Malmö, för att en gång för alla ta den djävla sprutan. Kirseberg i sig är ett mycket intressant stycke land. Skitfina sånna låga stenhus med blomrankor utanpå (typ ett sånt hus man vill bo i när man är typ 43 och prioriterar fint boende före busresor till fuskländer runt ekvatorn) varvas med mindre charmiga inslag som skrikande män och kvinnor på bussar (vissa hade nog benämt detta fenomen som white trash) och gäng som får en att hålla lite extra hårt i plånkan. Den 7 minuter långa bussresan från Värnhemstorget var därför en bra förberedelse för min kommande resa i Sydamerika. Låt mig göra en sak klar; jag är verkligen inget fan av injektioner av något slag. Speciellt inte under dessa former. Redan när jag anslöt mig till de ca 150 stycken novembergrå Malmöbor i kön utanför lokalen, fick jag obehagskänslor. Spontana intryck var bland annat: Death row, andra världskriget och kö till mataffärer i kristiders Rumänien. Men jag ska inte klaga. Sjuksystern var mången trevlig och hjälpsam och i väntrummet blev man väl mottagen av Röda korsets pensionärsrörelse. Eftersom diverse skräckhistorier om biverkningar haglat över en de senaste veckorna hade jag pinnen inne och köpte inte ens alkohol för helgens bruk, allt i tron om att jag förmodlligen skulle ligga totalt medvetslös under lördag och söndag. Så blev dock inte fallet. Lite feber och yrsel men annars lämnade svinen mig i fin form.

Annars har helgen varit väldigt bra. Är man fast i skogen på veckorna får man sannerligen uträtta alla sina sociala behov under veckans två sista dagar. Efter efterrmiddagen i på krigsförläggningen i Kriseberg väntade ett oerhört trevligt coctail party hos min fina vän Shemina. Första delen av lördagen spenderades med två gammla klasskompisar, Therese och Helena. Det var säkert typ 3 år sedan vi träffades och hängde men det är aldrig för sent att ta upp kontakten, mycket trevliga unga damer. Lösa planer för veckans festligaste kväll resulterade i en spontanmiddag i mitt numera nästan färdiginredda lya. 7 hungriga magar blev mättade av en helt ok tomatpasta med massa parmesan. Sen väntade lite Möllan-häng på Metro och senare hip hop klubb på Retro! Mången trevligt! Men som sagt, man är inte 20 längre…och fan inte 25 heller. Blä! Jag är fortfarande sliten efter min och Paers framfart i huvudstaden FÖRRA helgen. Var dock helt fab att träffa underbara Elin och Maja igen. Idag har hypokondrat klart. Jag tror inte det blir några bieffekter från svinisvaxningen. Förmiddagen (från ca 13.00 och frammåt) spenderades med att rita och äta fil. Jag älskar fil och sylt. Jag och Paer fick äntligen quality time frammåt eftermiddagen! Vi slöt upp på Simpan och dregglade över min färska Lonely planet Colombia travel guide och smidde planer för vår framfart i sydamerika. Woohooo! Snart är det dags!

Imorgon ska jag till tandis i Osby ty halva min tand föll bort i onsdags. Detta är inte alls bra. Jag har nog aldrig träffat någon som har så djävla otur med sina tänder. Tur att jag är vuxen och har köpt mig en dyr tandvårdsförsäkring. Att bli vuxen är dyrt. Ha en trevlig vecka kamrater, och glöm inte att vaxa er!

Nöff nöff/Stieg

Buenos dias, América del sur!

Nu är det faktiskt mindre än 2 månader kvar, sen smäller det! Vad undrar ni (eller så undrar ni inte alls utan är istället sjukt trötta på att höra om mitt dravel om årets resa). Anyway, låt mig berätta bara en sista gång. Jag kommer att spendera nästan hela januari månad i Sydamerika! Detta är således vad som upptar det mesta av mitt natt och dag-drömmeri för tillfället. Kontinenten har inte gästats av Stieg sedan 2008, så nu är det dags. Det är med andra ord djävligt hög tid att finputsa spanskan. Eller nja, finputsa var kanske att ta i…snarare svarva ut en grund. Spanskan från kvällskursen i Melbourne för 5 år sedan praktiserades lite lätt på rundresan i Mexico och ännu lättre under sommarens besök i Tarifa, Spanien. Men men, med hjälp av några reseparlörer och en infödd chilenska ska nog saken bli biff.

Planen är alltså att flyga till Chile för att fira in det nya året med Paer, Hank samt hela familjen Leverone/Olofsson/Benitez. Armin ska också med innan han ska bestiga Machu Pichu, go Armpit! Paer är född i Chile så det ska bli fantastiskt spännande att se min bästa väns gammla hoods någon timme utanför Santiago. Vad som egentligen händer efter vi har druckit vino tinto och skrålat med till trubadurer på Paers pappas bar vet igen.Tankar finns på att besöka Mendoza, vindistriktet i Argentina, bara några timmar från den chilenska gränsen och rida lite häst och leka vinkännare. Sen bär det förmodligen av norrut mot öknen i landet som till och med är mer långsmalt än Sverige. Tydligen är det smidigast att ta sig till denna öken med ett litet elakt flygplan. Min gode vän Linus Nilsson har storsint bjudit på spännande berättelser om bland annat störtlandningar med just ett sådant flygplan under sin resa i Chile för några år sedan. Tydligen så stänger flygplanet av motorerna helt, och faller handlöst mot marken där det på något mirakulöst sätt lyckas landa. Vi tackar Limp för infomationen, störtlandningar har alltid varit något jag velat studera närmare. When pigs fly!!!! Då tänker jag sätta mig i ett störtplan! Då får hellre pojkarna i FARC-gerillan lägga sin vantar på mig i Colombia. Vi (vet inte om Paer är helt på det klara med undertecknads sjukliga flygrädsla) planerar alltså att ta sig via buss, må det ta 36 timmar, norrut och reka Atacama-öknen och dess små dammiga städer. Enligt Limp ska det även finnas glaciärer och pingviner (dock inte i öknen). Det ni! Vore det inte sjukt nice att stifta bekantskap med dessa frack-klädda figurer?! Paer den lyckans osten, ska va borta i 3 månader och åker vidare till Colombia i några veckor innan hon drar till Costa rica på volontärarbete och sen till Cuba. Frågan är nu mest vad jag gör av mig själv då? Ska man åka tillbaka till Santiago och kanske flyga hem från världens i min mening skönaste stad Buenos Aires, eller ska jag hänka på Paer till Escobarernas hemvist och paradisstränderna utmed den karabiska kusten i Colombia? Eller kanske ska man ta sig över till Bras och Don Popa i Sao Palo?? Detta är frågor som jag och min inte allt för feta resbudget står med inför bokningen av resan som defenitivo ska utföras innan helgens sista glas vin är druckit, djävligt snart med andra ord. Jag får återkomma med en närmare resplan gott folk, om någon är intresserad dvs.

Slutligen vill jag rikta ett speciellt tack till Skatteverket som med sin generösa återbäring har gått in och finansierat denna resa.

Nej nu är det dags att baka en fin kaka. Det vankas nämlikgen knytkalas ikväll! Formen är god men lite bakis. Vi firade Carros födelsedag igår på fantastiska Belle epoque på Möllan. Tanken var middag och ett glas vin men jag blev såklart kvar till lamporna tändes och sista dansen var spelad. Trevligt var det i alla fall! Nu gäller det att ladda om batterierna för ikväll.

Puss och kram/Stieg

Home sweet home

Here’s the ugly truth; I visit my parents in my home town Örnsköldsvik about twice a year, at the most. This is really terrible especially since we now reside in the same country. What really sucks, is that it takes me about a week to get from Malmö to Örnsköldsvik. Ok, not really, but I do spend at least 14 sweaty hours on a pricey SJ train. I absolutely love it when I finally get there though. So, I decided to go back home over the weekend just been, and it was just as fantastic as always. My little sister Karin also joined, and we enjoyed two days of just hanging out and eating mums fabulous food. I really wish I could spend more time with my family….

A rather grumpy Stina could on Monday morning at 6.20, be seen at Malmö central station, getting off the Norrland night train, walking straight over to the platform opposite and catching the train straight to work in Älmhult. Pretty full on start of week with other words….blaaaaah… Hopefully this week will pass quickly as lots of fun stuff is planned for the weekend! Oh, today I also want to wish my little brother Anders Bomb a very happy 27th birthday! I’ll be in Göteborg visiting you before you know it! Ta ta

A tribute to my friends

Sometimes your whole world falls apart, and you don’t feel like leaving your bed for about 2 years. Things  have gone kind of pear shaped lately, but thanks to my fabulous friends I’m on track again. So, this is a tribute to my mates who are always there for me in happy, as well as sad times. To tell me there is no need to shave my hair off or move to another continent, to pour me an extra glass of wine, and to ensure me it’s perfectly fine to watch crap shows on telly like ”Ensam mamma söker”, if it makes me feel better. I love you all! Now, this is starting to sound like a speech by Miss Universe so I’m gonna cut it short here. In this image you see one of my best friends Paer Benitez giving me her support.

Have a good end of end of the working week people!

Stina the baker

I love my job, but if I would ever pass my working hours with something totally different, this is definitely something that I would be doing. I’ve been baking ever since I was about 2 years old and it’s still one of the things in life that I could spend hours and hours on doing. I looooove the world of flour, baking powder, chocolate icing, marzipan, eggs, almonds, honey, caramel, nougat, sugar and butter, and spend a lot of time flicking through all fantastic baking books and magazines out there, always in search for inspiration to new escapades in the kitchen. I can totally see myself in 20 years time, baking away at a little bakery/café in the backstreets of Malmö, or any other cookie loving location. Have a nice Saturday you all!

Miriam Aïda’s release concert – illustrations by me in the booklet and on the cd label!

A few weeks ago, I went to the release concert of Miriam Aïdas new cd, Letras ao Brasil, at the Viktoria theater in Malmö. I’ve been working on the booklet and cd label together with photographer Kristian Krebs and graphic designer Emil Sandberg. Take a look below how it all turned out. I sure hope to get involved in more collaborations with these two talented boys in the future.

En torsdagskväll för några veckor sedan var det tjo och tjim på Viktoriateatern i Malmö. Det var den jazziga skönsjungande Miriam Aïda som hade skivrelease och konsert. Miriam och hennes band är fantastisk i sig, men vad som var snäppet häftigare just denna konsert, var nog att jag och mina goda vänner Kristian och Emil som under sommaren arbetat med skivans omslag och booklet. Kolla in vårt artwork nedan! Grafisk design av Emil Sandberg, foto av Kristian Krebs, och så var det jag som fifflade ihop illustrationerna. Denna typ av jobb är såklart helt fabulous. Totalt kreativ frihet och att jobba ihop med sånna stjärnor som Emil och Kristian är ju bara sååååå fantastiskt. Hoppas på mer framtida samarbete.

The CD! So much fun to dedicate the whole space to illustrations! Woooohooo!

The cover.

Stina vs Haute couture

Jag är verkligen inte ett stort fan av dyra kläder. Tvärtom är jag en sådan person som blir riktigt vresig när jag tvingas hosta upp över 259 pix för ett plagg, må det vara ett linne, ett par jeans eller en vinterjacka. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om mode. Vackra blusar och volangkjolar är defenitivt lajbans, gärna också en hatt med flor och ett par svarta näthanskar till. Second hand passar mig därför ypperligt, trots att man ofta tvingas skrubba ganska hårt för att få bort den före detta ägarens spår av, i bästa fall, chocklad- och ketchupkonsumtion. Men det är konfektion till rätt pris och man gör i alla fall ett litet försök till att bidra till en bättre värld.

Men så var det nu Fröken Chanel. Denna fantastiska lilla dam som verkligen gjorde revolution genom att befria 20-talets kvinnor från korsetter och hattar stora som 10 fågelbon på höjden. Vilken kvinna! Om jag ska göra ett undantag från mina principer om lyxkonsumtion och märkesmani, låt det då vara verket av det franska yrvädret.

Fascinerad av damen i svartvitt och med en festlig fredagskänsla i kroppen, beslöt jag och 5 goda vänner därför att gå och se filmen om Cocos liv, Coco avant Chanel. Och som vi njöt. Av fotot, kläderna, musiken, och såklart; av den storslagna lilla Audrey Tautou.

Tack Mademoiselle Chanel för stora pärlor, den lilla svarta och rosetter. Tyvärr är dock grejen att om Keno-Åke inte rullar bollarna djävligt rätt på Gotland (och någon genom en psykos tvingar mig att spela) eller att min chef höjer min lön med ca 900% kommer jag nog aldrig bära någon av dina kreationer. Du kommer dock alltid vara en stor inspirationskälla för mitt snålshoppande på H&M och Myrorna.