Hej!
Nu var det djävligt längesen jag ritade eller skrev nått på detta forum. Anledningen kan kort och gott skyllas på avsaknaden av fungerande scanners i världsdelen där jag spenderat den senaste månaden. Om det är någon som mot förmodan missat att jag varit på resande fot hela januari, så kan jag meddela att jag faktiskt tog mig till både Chile och Colombia. Jag har haft det skitbra! Det är aningens svårt att sammanfatta 4 veckor men jag ska ge er en aningens komprimerad version.
Jag landade i Santiago på självaste nyårsafton och blev hämtad av Paers morbror Polischefen på flygplatsen, fint ska det va! Med andra ord sattes mina spanskakunskaper på prov från minuten jag steg ut i den chilenska värmen. Saker jag uttryckte under den timmeslånga färden var bland annat: Min mamma och pappa bor i norra Sverige. Finns det höga berg i Chile? Finns det mycket öken i Chile? Har du barn? Jag gillar semester. Jag har ett jobb. Sverige är mycket kallt nu. Jag gillar sol. Jag gillar även snö, ibland. Min ryggsäck är röd. Jag gillar inte högerpartiet i Sverige. Mycket industrier här, eller hur? Invandrar-spanska på hög djävla nivå asså, men men jag gjorde så gott jag kunde och kom fram till Olmue och Paers familjs hus trött efter språkansträngningen men glad i hågen. För dom som inte har koll är Paer, eller Pierangela som hon heter egentligen, min bästa vän och tillika infödd chilenska. Hennes mor Silvana, eller Sillen som vi kallar henne, har byggt ett hos i Olmue och det var här jag skulle komma att tillbringa en stor del av tiden tillsammans med Pear, Silvie och hennes man Pelle, Paers lillebror Erik och Paers man Hank, men även morfar, Paers far salsakungen Carlos och en uppsjö av släktigar, mången nice. Vi hängde i här i över en vecka men gjorde en hel del utflykter under tiden. En riktigt fet stad vid namn Valparaiso besöktes, det var nog en av höjdpunkterna på resan. Tänk er Berlin i konstant solsken och utan all djävla korv och döner kebab! Fanastiskt. En stor del av tiden tillbringades dock på bekvämt avstånd till poolen medan Sillen och Hank slogs i köket om vem som skulle laga lunchen. Kan inte påstå att jag gjorde många knop dessa dagar.
Efter pensionärslivet i Olmue drog vi vidare mot Atacama öknen med buss, det tog bara 24 timmar. Men det var det sannerligen värt. Jag och Paer var 100% turist i dagarna 3 och anslöt oss glatt till djävligt tjäcka guider och medelålders fransmän med våra solhattar ,för att skåda flamingos, vulkaner och diverse annan storslagen natur. Efter detta gjorde vi ett kort men ack så innehållsrikt, och aningens busigt, stopp i Arica, en lite söt surfig stad i norra Chile, innan vi drog vidare i en ny djävelsbuss, denna gång 26 timmar lång, med destination Lima, Peru. En intressant grej för denna färd var att man satt en arg lapp på den lilla toalettdörren att man inte alls fick göra nummer 2 därinne. Om man var desperat hänvisades man att prata med bussvärdinnan så skulle hon i sin tur höra sig för med chaffisen om vi kunde stanna vid vägkanten så man kunde göra sina behov. Djävla skit-Peru! Med pinnen inne på serpentinvägar sällan skådade, satt vi sammanbitna och bad till högre makter att vi inte skulle kräkas ner bussen OCH att vi skulle hinna med planet till Colle och slippa spendera mer tid en nödvändigt i Lima. Och 5 minuter innan flyget skulle lyfta anslöt vi oss till Shakiras landsmän. Som Paer fint uttryckte det; man vet att man är på väg till Colombia när byxorna är liiiiite tightare och brösten liiiiiiite större än vanligt! Jag är verkligen benägen att hålla med.
Colombia var exotiskt och grönt. Kändes som Brasilien typ med musik, mat och färger, och det är ingen dålig grej! Trivdes som fisken när vi rullade in i Cartagena de Indias med taxin från flygplatsen. Spännande, lockande, sensuellt och lite farligt…..raaaaooooooh! Svårt att beskriva men jag hade en väldigt speciell känsla i kroppen de första timmarna. Nästa dag drog vi till Santa Marta, en underbar stad med storslagen kolonial arkitektur (hej Stina 46 år) och därifrån till Taganga, en liten fiskeby som förvandlats till Gringo destinationen Numero 1, men va fan, det var solen och sanden vi ville åt, inga problem! Vi var sånna kärringar i dagarna 5 och prioriterade strandliv och siestas framför hårt party. Och tillslut hittade vi den. Playan med stort P. En plats man inte trodde fanns efter man sett 74 nerskräpade sandlådor med alldeles för mycket av antingen barn eller hundar, eller i värsta fall båda. Playa Blanca utanför Cartagena var pure paradise. Turkost vatten, vita stränder och kokosris och fisk till lunch, tack för det. Ett hett tips för en liten penning (en nära-döden-upplevelese i världens minsta båt på världens stormigaste hav på den timmes-långa färden hem ingick också) Det kan också tilläggas att vi åt uteslutande friterad matbanan och arepas (typ ett stekt bröd med gegga i) under hela Colombia-vistelsen.
Jag ville verkligen inte tillbaka hem Sverige en sekund av resan men ibland kunde man verkligen känna att liten gnutta stil, shyssta seakers, bra musik eller lite fina screen tryck eller nått hade varit rätt gott. En bra grej för resebudgeten var att det inte fanns en pinal att shoppa. Eller asså det fanns det ju, om man gillar cyckelbyxor, magtröjor, platå-flipflops och stringbiknis. Isåfall kan man spendera en hel årslön, utan problem. Jag och Pear drabbades båda av bristande omdöme vid ett antal tillfällen. Ett tag tyckte vi verkligen att reggaeton var the shit och att flätade strandväskor och hippie-halsband var riktigt raffigt. Sånt där kan gå snabbt och så är man förlorad för alltid! Som tur var gick det inte så långt att jag kom hem med fjädrar inflätade i håret eller haremsbyxor, tack gud.
Nej, vi blev inte kidnappade i Colombia, mördade och gjorda till tvål i Peru eller rånade på nattbussen till den chilenska öknen. Andra mindre trevliga saker som backpackers dock tvingats utstå innefattar den klassiska semesterförstoppningen, eller mer vuxet uttryckt; ”semestermagen” ho ho Jag älskar detta fantastiskt svenska och timida ord om detta kända problem. Men äter man vitt bröd och sylt till frulle i några veckor så går det ju som det går ha ha ha ha Nog om detta! Ett annat problem var de colombianska männen. Fy faaaan vilka sunkiga djävla varelser som huserar i detta land. I just detta fall är det faktiskt svårt att INTE dra alla över en kant. My goooood det var ungefär som att besöka en bargata i Agadir med rumplångt blont hårsvall. Detta munslickande, viskande, pussande och ofta kort och gott långa stönanden har jag aldrig skådat i Sydamerika innan.
Jag landade på ett snötäckt Kastrup förra fredagen och allt kändes ok tills att jag vaknade upp på söndagen lite lagom seg efter en kväll på Brogatan, och insåg att jag inte alls kunde ta på mig hotpants och gå ut på gatan och köpa en kokosnöt, helvete också. De första dagarna i Älmhult och därmed i verkligheten har förflutit förhållandevis väl. Jag gillar ju som bekant mitt jobb och har faktiskt saknat mina kollegor, trots det var det inte utan lite ångest man tog 6.48-tåget i snöstorm till skogen på måndagen. De första timmarna gick uteslutande åt till att glatt smila upp sig när någon så fyndigt kallade en ”Lilla pepparkakan” eller på annat sätt kommenterade på den fiiiiiiina brännan man lyckats skaffat, rensa mailboxen på ca 389 mail samt berätta diverse reseanekdoter för dom som pallade lyssna. Jag misstänker att honeymoon will soon be over dock. Det ryktas om en djävla massa layouter att sätta tänderna i för mitt team, och det känns bra.
Har även fått in en ny liten frilanspryl att sätta tänderna i under februari, mer om detta sen, jag måste ju ha en häftig idé först ju! Annars ska helgen spenderas i goda vänners lag. Jag har en hel del fint folk att catcha up med efter resan. Finaste Fröken Gedda gästar mig i helgen! Ska bli helt wonderful att se henne igen. Sen ska lilla Annie också firas med pompa och ståt, shit man tänk om man kunde fylla 24 igen!
Besos,
Stina
